Säg hej till Anna Tascha Larsson — vår nya museichef!
I dag tillträder du som museichef för Stockholms Kvinnohistoriska efter att ha vikarierat ett år i rollen. Berätta lite kort om din bakgrund och vägen hit!
– Jag har en minst sagt varierad bakgrund med studier och jobb inom verksamhetsutveckling, kommunikation, humanitär hjälp och mänskliga rättigheter, konst, sport och media. Jag pluggade först på Konstfack med inriktning på smycken. För dom som känner mig väl är nog mitt CV sedan dess fullt logiskt eftersom jag går upp totalt i mina intressen och drivs av att vilja bygga nytt och engagera andra i det jag tycker är livsviktigt. Från fotboll till arkiv.
Här på Kvinnohistoriska har jag varit med sedan uppstartsfasen 2018, då med ansvaret för vår kommunikation, digitala projekt och flera större satsningar. Innan dess bodde jag i Grekland i tre år där jag i rollen som head of communications var med och startade upp och drev en hjälporganisation som ger stöd till människor på flykt, med särskilt fokus på barn, kvinnor och unga. Innan Grekland (och ännu i dag) var jag fullständigt uppslukad av fotboll, och jobbade för SVT och Eurosport som programledare, reporter, bloggare, ja till och med chatterska.
Det bästa jag vet är att koppla ihop mina spretiga nätverk och intressen. Ett sånt exempel är när jag och min vän Farvash Razavi startade ett svenskt herrfotbollslag av fd spelare, konstnärer och artister tillsammans med hennes pappa Abbas som tidigare varit förbundskapten för det iranska landslaget. Vi tog laget till Iran med målet att vi som kvinnor skulle bli insläppta på Azadistadion i vår roll som managers, och därmed öppna läktaren för iranska kvinnor som annars är förbjudna där. Vi lyckades, och allt dokumenterades av ett tv-team från SVT som Farvash mirakulöst lyckades tjata in i landet.
Anna Tascha Larsson. Foto: Sandra Åhman/Stockholms Kvinnohistoriska
Anna och den iranska hejarklacken på Azadistadion i Teheran. Det är en extremt ovanlig syn med kvinnor på läktarna under herrmatcher. I Iran driver många kvinnliga aktivister kampen för jämställdhet genom att ta sig in på matcher – och flera har straffats med fängelse.
Vad ser du mest fram emot nu när vi suddar bort “tf” och du blir museichef?
– Nu får jag möjligheten att jobba mer långsiktigt och fokuserat för att vi ska göra permanenta avtryck med vår verksamhet med hjälp av vårt kreativa och kloka kansli. Det är en otrolig ära att att få ta över stafettpinnen från Lina Thomsgård och leda den organisation jag arbetat med att bygga upp sedan hösten 2018.
Sen ser jag självklart fram emot att kunna möta en mycket större publik igen, nu när samhället öppnats upp. Det är dags att packa ner museet och ta med det till nattklubben igen!
Dags att flytta in på nattklubbarna igen! Under Fotbolls-VM 2019 intog Stockholms Kvinnohistoriska Trädgården för att snacka fotboll och riktade strålkastarna mot tre brännande teman kopplade till damfotbollen – kärlek & hat, klass & ursprung samt pengar & identitet.
Hur kommer museet utvecklas framåt?
– Vi kommer fördjupa samarbetet med medlemsorganisationerna och utöka vår medlemsbas. Samverkan och stora insatser är nödvändiga om vi ska minska jämställdhetsglappet i historieskrivningen och jag ser verkligen fram emot att bjuda in medlemmarna till strukturförändrande projekt dom kommande åren.
Just nu fokuserar vi fortsatt stort på arkiven genom vår satsning Arkivism, som alla kan delta i. Arkivism är en aktivism som tar sig an arkiven för att hitta, lyfta och synliggöra gårdagens kvinnor – och som ser till att dagens kvinnor förs in i framtidens historia. Ett intressant område vi vill undersöka framåt är samarbeta kring andra museers basutställningar, nu när fler och fler jobbar med att göra om dom.
Du har ju jobbat på Stockholms Kvinnohistoriska sedan uppstartsfasen 2018, vad är du mest stolt över?
– Det som känns allra viktigast för mig personligen är att vi med kvinnohistoria som röd tråd har lyckats sänka tröskeln till befintliga institutioner för många nya museibesökare och att vår publik både upplevt och bidragit till kulturarvet. Många har fått höra sin egen historia berättas för första gången genom att vi lyft mer underberättade perspektiv. Genom våra samtidsdokumentationer, insamlingar och skrivstugor och att vi delat verktyg och metoder i Arkivism: en handbok har allmänheten kunnat bidra till att saknade perspektiv nu finns bevarande i framtidens historieskrivning.
Och inte minst har vi fått upp kvinnohistoria på agendan och gett en fördjupning och historisk kontext till en otrolig mängd sammanhang, som debatter, scenframträdanden och konstnärliga verk. Vi har tagit plats på gator och torg, på museer och nattklubbar, på Spotify och i bokhyllor.
Rafaela Stålbalk Klose var inbjuden att berätta om Mazahr Makatemele i föreläsningen “Den första svarta kvinnan i Kalmar” 2019. Efter föreläsningen delade många i publiken sina egna erfarenheter av att vara den första eller enda svarta personen i ett sammanhang. Dessa berättelser är viktiga att samla in för framtidens historieskrivning. Foto: Sandra Åhman/Stockholms Kvinnohistoriska.
Vilka har varit de största svårigheterna?
– Stockholms Kvinnohistoriska har valt att inte isolera verksamheten i en egen byggnad med egen utställningslokal eller materiella samlingar. I stället ska vi bidra med gemensamma lösningar, inspirera och påverka hela museisektorn, kulturen och samhället i stort att synliggöra kvinnorna. Att vi inte har en byggnad gör att vi utmanas att arbeta på nya sätt och ta plats där vår publik befinner sig i sin vardag. Samtidigt får Stockholms Kvinnohistoriska då inte alltid den synligheten vi förtjänar i ett arrangemang, för att platsen istället upplevs som avsändaren.
Hur kan man göra om man vill bidra till att kvinnohistoria bevaras och berättas?
– En utmaning vi delar med många andra verksamheter är att vi är beroende av mångas stöd för att kunna arbeta långsiktigt. Vi är otroligt tacksamma för bidragen vi fått, framför allt från Stockholms stad som gjort vårt museum möjligt, men eftersom vi inte har ett fast anslag eller verksamhetsbidrag behöver vi kontinuerligt söka nya stöd och sponsorer och arbeta med en spridning i finansieringen för att kunna fortsätta bedriva vår verksamhet långsiktigt. Där gör våra medlemmar i Kvinnohistoriska Sällskapet stor skillnad, dom egna intäkterna bidrar till att trygga stabilitet. Jag hoppas vi också kan få mer stöd från näringslivet framåt!
Om du får drömma helt fritt — och stort, vad händer kommande år?
– Då ska vi se… Något av det jag älskar med detta jobbet är att precis vad som helst alltid kan hända framåt, med höga ambitioner och ett så pass brett och viktigt ämne där många vill bidra till att synliggöra kvinnohistoria i samarbete med oss. Jag har sedan jag började på Kvinnohistoriska för snart fyra år sedan sagt till mina kollegor att vi snart ska fylla Globen och ha en Netflixserie så om ni har pengar och roliga idéer är det bara att höra av er till oss!
Är du nyfiken på att höra mer om vad Lina Thomsgård, vår tidigare museichef och medgrundare av Stockholms Kvinnohistoriska, ska hitta på nu? Läs intervjun med henne här!
