Birgitta
Född: 1933 Abort: 1953, 1963, 1977 och 1979

”Det var en skandal.”

Foto: Emma Larsson

Han kom från en Östermalmsfamilj och det skulle tystas ner totalt. Det var en skandal. Jag var tjugo år och mitt ex var arton och hade ännu inte slutat skolan. Han fick inte ta studenten, de skickade i väg honom till sjöss för att det skulle ta slut mellan oss.

Hans föräldrar fick tag i en mycket känd läkare på Södersjukhuset, betalade honom en stor summa och så fick jag komma dit. Två läkare skulle skriva på intyg om att det skulle göras en abort, man undersöktes psykologiskt och kroppsligt och det var inte alltid det blev godkänt.

Aborten utfördes av den kände societetsläkaren på sjukhuset och jag fick ligga kvar över natten. Det var ganska tidigt i graviditeten, jag blev sövd. Skrapad. Sedan var det inte mer med det. Detta bestämdes över våra huvuden. Vi var så unga, jag hade ingen erfarenhet och var omogen i det sexuella. Jag var också rädd, tyckte allt var väldigt obehagligt. Min moster följde med mig den där dagen och väntade på mig under tiden, så där kände jag ändå en trygghet.

Vi fortsatte att umgås, jag och pojkvännen, och jag skaffade en pessar. Det var nervöst och jobbigt, vi var rädda för att bli gravida. Jag minns också det här med Polen, jag vet flera som åkte dit men att det kändes vanskligt. Och sedan fanns det illegala aborter som man inte visste hur de gick till. Pojkvännen och jag åkte senare till Tyskland och jobbade i Bremen en period. Han var skeppsmäklare och jag började jobba på konsulatet och trivdes väldigt bra. Så när han skulle åka hem efter en tid stannade jag kvar och hade väldigt roligt och träffade massa trevliga män, och ja, upptäckte en annan sort.

“När min man började plugga i Stockholm blev jag gravid igen. Vi hade inte råd och ännu inte någon gemensam bostad, så jag fick söka abort igen och förklara situationen.”

Men efter en tid sa han upp min lägenhet och jag tvingades lämna Tyskland och åka tillbaka till Sverige. Och ganska snart blev jag gravid igen. Den här gången sa min mamma: ”Ta det lugnt, nu ska vi ordna upp det här gemensamt”.

Jag var i tredje månaden, vi gifte oss och flyttade till Lidköping där han började jobba för Thunbolaget, och fick tjänstebostad. Sedan såg jag inte av honom så mycket. Jag skaffade barnflicka och arbete och vi skiljde oss. Jag fick det inte bättre, om jag säger så. Det var tufft som ensamstående, och han hörde inte av sig. Men jag bodde kvar i Lidköping och träffade en annan man efter ett par år – som jag fortfarande är gift med. Han är nio år yngre än jag.

När min man började plugga i Stockholm blev jag gravid igen. Vi hade inte råd och ännu inte någon gemensam bostad, så jag fick söka abort igen och förklara situationen. Denna gång i Danderyd, det var 1963 eller 1964. Läkarna var förstående och det blev en enklare process den här gången. Men vi höll det för oss själva. När han var klar med studierna fick jag en lägenhet genom min faster på Lidingö och då flyttade vi dit. Sedan kom p-pillren.

“Det känns bra att prata om det här nu. Det är inget vi behöver gräma oss över, eller ångra, tycker jag. Det hade varit svårt för oss alla tre att föda barn i de situationer vi då stod inför.”

Så småningom skaffade vi gemensamma barn, de föddes 1974 och 1976. Den sista kom två månader för tidigt. Det var en jobbig situation med bara arton månader mellan syskonen. Och helt plötsligt var jag gravid igen. Det gick bara inte – och det förstod läkarna. Jag genomgick en undersökning, och sedan sa de att det här kan bli missfall. Ja, det var lite märkligt.

Det gick ett par år och jag blev gravid igen. Då tog jag kontakt med en väninna som hade tips om en läkare som hjälpt henne, och han hjälpte mig också. Saken är den att jag blir oerhört lätt gravid. Och eftersom jag hade det svårt i samband med min sista förlossning avråddes jag av läkarna att skaffa fler barn. Det gjorde beslutet något lättare. Men jag har förstås tänkt på de här aborterna genom åren.

Jag har inte pratat om dem tidigare, annat än med väninnan som hjälpte mig den sista gången, men när min dotter Charlotte berättade för mig att Hanna, mitt barnbarn, råkat ut för samma sak berättade jag. Och visste inte då att även Charlotte hade gjort en abort. Det var jättebra av Hanna att hon berättade helt öppet om det inför oss släktingar, det var starkt att hon klarade av det trots att hon var så ung. Det känns bra att prata om det här nu. Det är inget vi behöver gräma oss över, eller ångra, tycker jag. Det hade varit svårt för oss alla tre att föda barn i de situationer vi då stod inför.

Om birgitta

Birgitta, Stockholm, gillar golf, måleri och böcker, har spelat konfirmand i en film med Maj Zetterling, uppträtt i norsk revy och vunnit ”Halv åtta hos mig”. Pensionär, men aldrig ledig.

Birgitta (till höger) med barn och barnbarn. Foto: Emma Larsson.