Porträtt av Fattade Gosheh

Fateme
Född: 1961 Abort: 1983 och 1993

”Tanken på att få barn skrämde mig.”

Foto: Per Englund

Jag säger bara wow, vilket bemötande jag fick när jag genomgick abort här i Sverige. Det var en sådan obeskrivlig känsla av befrielse. Av frihet.


Jag växte upp i Iran innan revolutionen, och levde där som ung kvinna efter revolutionen. Jag minns från mina tonår då min ena syster läste till barnmorska på universitetet, att hon hade många vänner som ville göra abort och hur de talade med varandra om det. Då, runt 1977, var det legalt. Bara fem–sex år senare när jag själv var ung kvinna var aborter illegala och det var farligt att prata öppet om det. Vi visste alla att det skedde, alla kvinnor visste, men de utfördes i största hemlighet. Det fanns gynekologer och läkare med egna mottagningar som fortsatte att utföra aborter, men då till priset av kanske 50 000 kronor eller mer. De tog stora risker precis som kvinnorna som dömdes till piskstraff och fängelse om det uppdagades.

År 1983 blev jag gravid första gången i mitt liv. Jag var 22 år och levde med en man, men ville absolut göra abort. Tanken på att få barn skrämde mig mer. Jag var inte mogen och inte säker på om jag ville vara kvar i min relation. Men att prata med min partner om detta var otänkbart. Det var också farligt. Om jag hade gjort det hade det kunnat få oerhörda konsekvenser för mig när jag senare valde att lämna honom.

Min syster och hennes vänner hjälpte mig. Jag sålde mina smycken, bland annat en guldring, för att få ihop till summan och ljög om att jag hade tappat bort den. Efter ingreppet vilade jag ut hos min syster i några dagar. Vi sa till min partner att jag drabbats av blödningar och jag tror inte att han misstänkte något då. Men senare, när jag blev gravid igen, påpekade han att jag betedde mig precis som den gången. Kanske anade han då, men jag berättade inte. Hela min kropp skrek av motstånd även denna gång, men nu hade jag inga möjligheter att göra abort. Jag hade skrivit på ett löfte om att vi skulle gifta oss, och jag vågade inte berätta hur jag kände. Barnet, min äldsta son, föddes.

Jag drabbades av en förlossningspsykos och kunde inte ta hand om min son i början av rädsla för att skada honom. Men så småningom växte mina känslor och jag vågade ta honom till mig. Senare separerade jag från hans pappa och flyttade med min son till Sverige.

“Det var en otrolig befrielse att jag kunde få bestämma själv. Utan oro, hemlighetsmakeri och risk för straff.”

Efter revolutionen blev det successivt en katastrof att leva som kvinna i Iran. Det var inte ens tillåtet med manliga gynekologer längre. Och i vår familj upplevde vi också en tragedi som påverkat hela mitt liv. En av mina systrar dömdes till döden. Hon stenades till döds tillsammans med sin älskare, som hon hade en förbjuden relation med. De var båda gifta med andra och samhället dömde dem till döden för deras kärlek.

Det absurda är att i samma land har vår mamma skiljt sig tre gånger. Hon var en av de första som nyttjade rätten att skilja sig i Iran, på 1950-talet, och har aldrig själv accepterat att leva i en dålig relation. Hon är en väldigt stark kvinna. Det skulle till och med kunna vara så att hon har gjort en abort medan det fortfarande var legalt. Jag kanske ska fråga henne faktiskt. Mina systrar säger att jag och mamma är lika varandra, och så är det nog.

Efter en tid i Sverige träffade jag en ny man och blev gravid för tredje gången. Samma känsla infann sig igen, jag ville inte. Den gången åkte jag till Östra sjukhuset och fick ett fantastiskt mottagande. Det var i början på 1990-talet. Det var en otrolig befrielse att jag kunde få bestämma själv. Utan oro, hemlighetsmakeri och risk för straff.

På abortmottagningen fick jag träffa kurator och psykolog och alla behandlade mig mycket väl. Det var också första gången någon frågade mig hur jag mådde, hur jag kände inför allt detta.

Vid min första utställning i Sverige var det en vän till mig som efter att ha sett mina målningar sa: ”Har du haft ett trauma kring graviditeter?” Tydligen avspeglades det i min konst utan att jag själv hade tänkt på det.

“Rätten att få göra abort hänger ihop med rätten att få bestämma över sin kropp, rätten till fri sexualitet.”

Folk har genom åren sagt till mig: ”Men använder du inte p-piller eller spiral? Kan du inte skydda dig?” Jag har prövat allt. Men just jag, som egentligen aldrig har längtat efter barn, har blivit ofrivilligt gravid flera gånger. När jag frågar mina vänner märker jag att det är svårt för många att prata om sina aborter. Kanske har de inte sagt något till sin partner eller berättat för sina barn att de har gått igenom det.

Jag har själv inte sagt något till min son. I dag är han vuxen, han har inga barn själv, men nu skulle jag vilja prata med honom. Berätta om mina traumatiska upplevelser. Jag har nog varit rädd för att han inte ska känna sig älskad, men jag kan inte förneka det jag kände då. Jag ville inte ha barn, jag var rädd för att få barn, och jag blev sjuk av det.

Jag har en son till, som kom många år senare. Den gången ville jag ha barn. Jag var harmonisk och mådde bra under graviditeten, men fick precis som med mitt första barn en psykos efter förlossningen. Den här gången gick det över snabbare. Efter min andra förlossning steriliserade jag mig. Det var ett lyckligt ögonblick. Jag var i en relation och väldigt kär, så det var underbart. Jag kunde äntligen hänge mig åt kärleken.

Det är märkligt att det fortfarande är så kontroversiellt för en kvinna att inte vilja bli förälder. Rätten att få göra abort hänger ihop med rätten att få bestämma över sin kropp, rätten till fri sexualitet. Det är inte klokt det vi ser i världen nu. Att vi inte har kommit längre.

Porträtt av Fatame Gosheh sittandes i soffa

Om Fateme

Fateme, Göteborg, är konstnär inom måleri och film, har gjort flera framgångsrika animerade filmer och när konsten inte sker på filmduk målar hon i sin koloniträdgård.

Fateme. Foto: Per Englund.

Upptäck fler berättelser

Nästa
Nästa

Jasmin