Hampus
Född: 1985 Abort: 2015

”Jag skulle inte palla en abort till.”

Foto: Emma Larsson

Jag har alltid sett fram emot att bli pappa och känt att det inte riktigt finns någon bra tid för det. Om man ska vara petig med när det skulle passa blir det kanske inte av.

Vi hade en period då vi kände att ”nu kör vi” och det var en skön känsla, så jag förstår inte hur vi vände på det sen. När jag tänker tillbaka på vad som hände är det så luddigt. Det var en galen period. Vi hade svårt att förstå varandra och blev ängsliga.

Inför aborten gick vi till en barnmorska för att få piller. Där gjorde vi ett ultraljud och jag kunde se att det var något som låg där. Det var starkt och bilden har fastnat hos mig. När andra tar fram sina ultraljudsbilder kan jag bli illamående, vilket är så jäkla trist. Folk är helt till sig över att få visa, och så känner jag som jag gör...

Efter aborten fick jag ångest och gick runt med känslan av att jag hade haft ihjäl någon. Sen dess har jag fått något av en förståelse för dem som har en hård inställning till abort, trots att jag verkligen aldrig skulle ifrågasätta rättigheten. En lång tid efter kunde det komma upp när jag var berusad och då bröt jag lätt ihop. Det var jäkligt jobbigt.

“Att jag reagerade som jag gjorde, som en galen, religiös fanatiker, var så oväntat.”

Jag har varit hård mot mig själv, haft låga tankar. Jag har skämtat om det på ett sätt som inte riktigt varit okej, sagt att jag är en mördare. Jag har haft skam- och skuldkänslor. Jag har några nära vänner som har aborter i bagaget och de har inte alls haft så starka känslor som jag. Att det kan vara så stora skillnader av upplevelsen är svårt att förstå. Att jag reagerade som jag gjorde, som en galen, religiös fanatiker, var så oväntat. Vi är ju så medvetna om att vi har den här möjligheten i Sverige, och jag hade själv en väldigt avslappnad inställning till det. Tills det hände mig. Jag har funderat över om tillvaron hade varit lugnare om jag sluppit se de där ultraljudsbilderna. Det tror jag faktiskt. De ställde till det väldigt mycket för mig.

Det är inte längesedan jag insåg att det trots allt var rätt beslut. I dag kan jag vara lite mer ödmjuk inför dem vi var då, och vad som backade beslutet. Att vi inte var helt säkra och saknade tillit. Men vad som vägde tyngst vet jag inte riktigt. Vi pratade om det precis i anslutning till aborten, men sedan gick vi isär.

“Jag vill fortfarande ha barn, men har också tacklats med frågan varför. Är jag bara ett uppblåst ego som vill reproducera mig?”

Jag har bara haft ett förhållande sedan dess och när vi gick in i det var jag väldigt tydlig med att jag inte ville hamna i samma situation igen. Att jag inte skulle palla en abort till. Jag vill fortfarande ha barn, men har också tacklats med frågan varför. Är jag bara ett uppblåst ego som vill reproducera mig? Svaret på frågan varför uppstår oftast när jag är med mina brorsbarn och andra som skaffat familjer. Då känner jag att så vill jag också ha det. Det ligger väl något i att se stolta föräldrar med sina kids, att det är något jag inte vill missa i livet.

I dag tänker jag inte på aborten så ofta. Nu kan det mer bara slå mig ibland och jag har börjat se att jag kan hamna i ett läge i framtiden där jag kan fatta ett annat beslut.

Om Hampus

Hampus, Malmö, är arkitekt och gillar att vara ute och vandra i berg med sin splitboard. Har varit verksam i den underjordiska technoscenen i Malmö och Köpenhamn.

Hampus. Foto: Emma Larsson.

Upptäck fler berättelser