Elisabeth
Född: 1957 Abort: 1971

”Han var min första kärlek.”

Foto: Emma Larsson

Jag träffade honom på ett slags kafé, som var lite mer som en hamburgerrestaurang med både jukebox och flipperspel. Det låg på Söder och jag gick dit med en klasskamrat. Och där stod den där snygga mannen med långt mörkt hår... Jag blev förälskad.

Han behövde ett jobb och min pappa hade en snickerifirma där han kunde börja. Men sen när han gjorde mig med barn tog det hus i helvete. Han åkte ut från jobbet direkt. Det var mamma som berättade för pappa.

Min pappa var så arg. Så arg. Han bestämde allting, mamma kunde inte säga något och jag hade ingen talan kring beslutet. När vår husläkare fick reda på att jag var gravid kontaktade han sjukhuset. Jag var ung och frisk, och det hade gått ganska lång tid, så det var inte lätt. Men pappa tjatade och aborten godkändes.

“Men pappa styrde vår familj och jag blev tvungen att göra aborten. I samband med ingreppet satte de in en spiral.”

Jag ville behålla barnet för jag kände att det skulle kunna gå att lösa på något sätt eller att jag hade kunde adoptera bort det. Så känner jag än i dag. Hade min dotter kommit till mig så ung hade hon ändå fått bestämma själv. För man klarar av saker.

Men pappa styrde vår familj och jag blev tvungen att göra aborten. I samband med ingreppet satte de in en spiral. Dagen efter sa läkaren till mig: ”Nu har du en spiral för du ska inte ha barn, du ska inte komma tillbaka hit.”

Jag tror att jag gjorde aborten precis när skolan hade börjat efter sommarlovet, i skarven till nian. Jag var rätt så ledsen. Men jag fick inget stöd på sjukhuset. Sjuksköterskorna var helt tysta. Jag har aldrig bearbetat det här på något sätt. Det skulle nog hållas rätt så tyst om detta, helst fick ingen veta. Jag och mamma pratade om det igen först efter att pappa hade gått bort 2002. Men jag och pappa pratade aldrig om det.

“Jag har alltid tyckt om barn, och alltid velat bli mamma. Ibland har jag tänkt på att jag kunde ha haft någon som skulle varit femtio år... och undrat vem det hade varit. Det är en nyfiken, inte tung, tanke.”

Det har gått över femtio år sedan allt hände. Och för några år sedan hörde jag av mig till honom, killen alltså. Jag ville träffas och prata om vad som har hänt i livet sedan vår tid. För han lämnade Helsingborg strax efter aborten.

Vi möttes en sommardag och jag fick dela mina känslor kring allt. Fler känslor än jag väntat mig bubblade upp. Jag var ju jättekär. Han var min första kärlek. Den glömmer man aldrig.

I dag har jag tre barn, Kalle, Joakim och Emma. Och två barnbarn. Jag har alltid tyckt om barn, och alltid velat bli mamma. Ibland har jag tänkt på att jag kunde ha haft någon som skulle varit femtio år... och undrat vem det hade varit. Det är en nyfiken, inte tung, tanke.

Om Elisabeth

Elisabeth, Helsingborg, har arbetat inom restaurangbranschen men ägnar sig numera åt yoga, handarbete och att jobba med sina gröna fingrar. Somnar gärna till balett och teater.

Elisabeth. Foto: Emma Larsson.