”Vi pratar sällan om mäns barnlängtan.”

Jag var fullständigt oberörd av själva aborten. Den var bara lösningen på ett problem. Men konsekvensen den fick tre år senare tog mig hårt, när min ex-pojkvän berättade hur fruktansvärt han tyckte det var. Jag förstod aldrig hur stor sorgen var för honom.

Redan när vi träffades var jag tydlig med att jag inte ville ha fler barn. Jag hade fått två inom loppet av ett och ett halvt år i en tidigare relation och småbarnsåren var väldigt intensiva. Jag älskar givetvis mina barn, men hade svårt att hantera att de var så beroende av mig. Moderskapet har aldrig fyllt något hål i mig och jag har ett stort behov av frihet. Samtidigt var min pojkvän tydlig med att han drömde om barn. Men kärleken var stark och vi blev ihop ändå.

Åren gick och det där låg som ett moln över oss, att han offrat en så stor sak för att vara med mig. Jag har ett medfött hormonfel, PCOS, vilket gör att jag väldigt sällan har ägglossning, och har svårt att bli gravid. Att jag vid 43 års ålder ändå blev det är obegripligt. Men plötsligt började jag må illa, vilket är det värsta jag vet, jag har till och med gått i KBT för min rädsla att kräkas. När det gick upp för mig att jag inte var sjuk, utan gravid, började jag i blind panik ringa runt till abortmottagningar för att få en tid. Jag involverade inte min pojkvän i det beslutet alls, det fanns liksom inget alternativ för mig. Jag förstod såklart att han var ledsen, men min skräck över att få ett barn till var så total. Och han, som är en snäll och rimlig och bra person, kände inte att det var hans plats att säga något. I stället ringde han sin mamma och grät. Det fick jag reda på först när det tog slut mellan oss. Då berättade han att han under hela vår relation ändå hoppats att om jag mot förmodan blev gravid skulle jag kanske ändra mig. Att jag inte gjorde det blev början till slutet.