Hanna
Född: 1990 Abort: 2005

”Jag hade precis fått min första mens.”

Foto: Emma Larsson

Jag var tillsammans med en kille i åttan och nian, och det var med honom jag blev gravid. Först trodde jag att jag var sjuk, för jag började spy, och misstänkte att det var matförgiftning. Jag var hemma från skolan ett par dagar, sedan ringde jag 1177 och förklarade symptomen. Kvinnan jag pratade med sa direkt: ”Finns det någon chans att du kan vara gravid?”.

Jävlar. Där någonstans kontaktade jag min kille. Vi gick till ungdomsmottagningen tillsammans. Min reaktion när det var bekräftat var omedelbar: ”Då gör jag abort.” Sedan ett kort tvivel. ”Eller?” Jo, så måste det bli.

Vi åkte hem till min pojkvän efteråt, och var nog lite chockade. Vi använde ju kondom. I alla fall i början. Jag var minderårig så ungdomsmottagningen behövde informera mina föräldrar. Om jag ville göra det själv, sa de, var jag tvungen att göra det direkt. Jag ringde hemma hos min kille. Mamma svarade och berättade att hon och pappa var på väg till Blomstermåla för att det var deras bröllopsdag. Jag sa: ”Grattis, vad kul. Jag har just fått reda på att jag är gravid, och vi ska göra abort.” ”Kom hem så får vi prata”, sa mamma, och jag cyklade hem. Som jag minns det var det mamma som fick berätta det för pappa.

“Det var obehagligt från den sekund jag visste att jag var gravid, till dess aborten gjordes. Den upptäcktes ganska sent och det gick flera veckor då jag visste att jag hade något i min kropp som växte. Det kändes som en evighet.”

Vi diskuterade om vi skulle berätta det här för andra, säga något på skolan, men landade i att vi skulle mörka. Jag kände skam. Det fanns de som var tonårsföräldrar på skolan och det tyckte man var lite... trashigt. Vi bestämde att vi skulle säga att jag hade en cysta som skulle opereras bort. Så i väntan på aborten försökte jag ducka. Vi hade ett fysiskt prov i gymnastiken som var viktigt för slutbetyget som jag genomled. Jag tokspydde på toa efteråt. Det var obehagligt från den sekund jag visste att jag var gravid, till dess aborten gjordes. Den upptäcktes ganska sent och det gick flera veckor då jag visste att jag hade något i min kropp som växte. Det kändes som en evighet. När det var dags fick jag välja mellan att ta ett piller och göra det hemma, eller skrapning. Jag valde skrapning, jag ville inte se någonting. Mamma var med mig, och var ett fint stöd. Jag visste inte då att hon själv hade gjort abort. I början var det bara mina allra närmaste som visste.

“Min mormor har också gjort abort. Hon är ett barn av sin tid och gjorde en olaglig abort, de fick betala läkaren för att utföra den. Om det inte hade varit lagligt i dag, hade jag haft råd? Hade jag vågat?”

Det dröjde några år innan jag kunde berätta om det med lite perspektiv. Det var känsligt. Min bästa kompis blev nästan sårad över att jag hade mörkat, men det kändes ju bäst så, då. Med tiden har det blivit mer och mer naturligt att vara öppen. Jag har många vänner som är gravida nu, så de senaste åren har det funnits mycket anledning att prata om det, som en delad erfarenhet av att vara gravid. Det har jag ju faktiskt varit.

Min mormor har också gjort abort. Hon är ett barn av sin tid och gjorde en olaglig abort, de fick betala läkaren för att utföra den. Om det inte hade varit lagligt i dag, hade jag haft råd? Hade jag vågat? Det vet man ju inte men jag tror inte att jag hade rubbats i min önskan att göra det. Kanske hade jag varit mer försiktig. Men samtidigt, jag var inte ens femton och hade precis fått min första mens. Jag trodde inte ens att jag kunde bli gravid.

Om Hanna

Hanna är strategisk kommunikationsrådgivare boende i Genève, tidigare i Göteborg och Stockholm, samt Ghana, Belgien och Frankrike. Har seglat över Atlanten.

Hanna (i mitten) med mamma och mormor. Foto: Emma Larsson.