”Det är inte alltid så dramatiskt”

När Hanna, min dotter, blev gravid i tonåren började vi prata om det. Men jag höll tyst om min egen abort väldigt länge. Av någon anledning som jag egentligen inte kan förklara. Det var på något sätt lite skamligt. Att få möjlighet att få ett barn, men bestämma sig för att inte ta emot det. Att avsluta en graviditet medan andra kanske har väldigt svårt att få barn. Jag var nog orolig för att någon skulle ta illa vid sig. I dag vet jag att många av mina vänner och bekanta har gjort samma erfarenhet.

Vi har en son som är född 1988 och Hanna kom 1990. Det här hände året efter. Så tätt, med tre barn, och dessutom jobbade min man i Stockholm och kom bara hem på helgerna.

Vi försökte se lösningar, men jag kände att jag inte orkade. Vi var överens om att det inte skulle funka, att det skulle påverka de två små vi redan hade. Hannas förlossning var dessutom dramatisk, hon föddes med navelsträngen runt halsen. Jag var rädd för att gå igenom det igen.

Jag minns att jag hade moraliska tvivel, och vi tyckte båda att det var jobbigt. Vi sörjde beslutet, men ångestkänslan försvann ganska omgående efteråt.

Mitt stora dilemma var hur jag skulle göra detta utan att det kom fram. Jag hade en jättego kollega på den tiden som jag berättade för. Hon passade barnen när jag åkte in och gjorde aborten och var den första och enda som fick veta, då.