”Jag borde gett henne en kram i stället för att googla på abort.”

Första reaktionen var att vi inte kan behålla det. Det var det jag tänkte, och även sa till Hanna. Det mottogs inte så bra. Hon blev rätt ledsen på mig och jag insåg att jag borde gett henne en kram i stället för att googla på hur en abort går till.

Men det var så ansträngt med vårt första barn, Ilse, just då. Hon var knappt två år och jag hade precis gått tillbaka hundra procent på jobbet efter att ha varit pappaledig. Och vi hade tidigare pratat om att vi skulle vänta med att skaffa fler barn, om vi ens ville ha det.

Efteråt märkte jag att det var något som inte stämde. Hanna kunde komma hem och vara helt slut. Hon var trött och mådde inte bra. En tidig morgon en månad efter aborten fick hon extrema smärtor. Vi åkte till akuten och jag tog med Ilse i farten. Jag lämnade Hanna på sjukhuset och körde Ilse till mina föräldrar. På vägen tillbaka till sjukhuset ringde Hanna och berättade vad som hänt. Det var fruktansvärt att höra. Men jag minns också tiden efteråt. Trots att det hade varit chockartat och traumatiskt, så dansade hon nästan fram. Som att hennes kropp kände en lätthet.