Porträtt av Lisa Fjellström som håller en bebis i famnen.

Lisa
Född: 1990 Abort: 2021 och 2022

”Vi gjorde abort i vecka 21+4.”

Foto: Emma Larsson

Jag och min sambo pratade om att skaffa barn. Det var under pandemin och det kändes som en bra tid. Jag var redo för ett nytt äventyr i livet.

I slutet av våren 2021 började vi försöka och blev gravida direkt. Vi berättade för andra, men var tydliga med att det var tidigt. På KUB-testet såg allt bra ut men det tog ytterligare några veckor innan vi började inse att vårt liv skulle kunna vara förändrat om ett halvår. När vi sedan gjorde rutinultraljudet vecka nitton såg läkaren att det var väldigt lite fostervatten. Om det hade varit allvarligt tänkte jag att det skulle förmedlas tydligt, men det gjorde det inte så jag var fortfarande vid gott mod.

Vi skickades vidare till en specialistläkare på Centrum för fostermedicin på Karolinska. Först där förstod vi att det inte alls var bra och att det var stor risk för missfall och chansen att få ett levande och friskt barn var väldigt liten. Där och då var det svårt för läkaren att säga något mer, han behövde följa upp och se om det fylldes på nytt fostervatten. Innan vi skulle på återbesök några veckor senare pratade vi mycket med familj och vänner. Min syster är barnmorska och vi har en familjevän som är gynspecialist, så vi samlade på oss så mycket information vi kunde. Det var inga roliga veckor. På en fredag hade vi vårt återbesök och läkaren berättade att läget var oförändrat. Vi tog helgen på oss att prata igenom beslutet om vi skulle fortsätta eller avbryta.

“Jag tycker att aborträtten är så självklar och det finns inget scenario där jag tänker att det inte skulle vara rätt för någon annan, oavsett situation. Ändå funderade jag på vad andra skulle tycka.”

Vi gjorde plus- och minuslistor inför beslutet och läste upp dem för varandra. Det blev tydligt att vi båda hade mer på minuslistan för en fortsatt graviditet med allt vad det skulle innebära. Vi landade i att avsluta graviditeten och jag slogs av hur svårt det var. Jag tycker att aborträtten är så självklar och det finns inget scenario där jag tänker att det inte skulle vara rätt för någon annan, oavsett situation. Ändå funderade jag på vad andra skulle tycka.

Den första läkaren som genomförde rutinultraljudet justerade förlossningsdatumet några dagar och det insåg vi i efterhand att det var för att ge oss mer tid. För vecka 21+6 är sista dagen att sätta i gång en abort. Vi var i vecka 21+4 när vi gjorde vår och fick jättefint bemötande på Danderyds sjukhus, alla var omtänksamma. Det var lite som att jag var utanför min kropp och bara såg allting hända. Vi låg kvar där ett tag innan vi fick träffa Vilgot, vår lilla pojke. Vi hade förberett oss för detta innan, för de hade ställt frågan. Först kände vi: varför skulle vi vilja det? Men vi fick höra att det är rekommenderat att träffa fostret för att det kan göra det mer verkligt. Jag kände att jag ville medan min sambo var osäker, men vi gjorde det tillsammans.

“Vi fick lite tid tillsammans och jag fick en stark känsla av att det var en Vilgot, han ville oss så gott men det räckte inte.”

Han kom invirad i ett litet örngott och barnmorskan la honom i mitt knä och gick ut. Vi fick lite tid tillsammans och jag fick en stark känsla av att det var en Vilgot, han ville oss så gott men det räckte inte. I efterhand har det varit skönt att ha det namnet när man pratar om honom.

Jag gråter mer nu när jag pratar om det så här ingående, men det känns fint och skönt att det får ta plats för det är något som har hänt och som haft väldigt stor betydelse för mig och min sambo.

Aborten skedde i början av oktober och sedan var vi sjukskrivna i ett par veckor. Vi pratade om vad vi kunde göra nu som vi inte hade kunnat om vi hade fått ett barn. Det var att åka skidor, som är vårt största gemensamma intresse. Vi bokade en resa till Kanada över nyår och januari och det hjälpte oss att ha något att se fram emot tillsammans.

Ett tag efter resan blev vi gravida igen och kände att vi hade svårt att glädjas åt det. Vi pratade med folk men det kändes inte så kul eftersom graviditeten innebar mycket oro. Ett tidigt ultraljud i vecka nio visade att det inte längre fanns några hjärtslag. Eftersom kroppen inte hade stött ut det fick vi göra en abort igen. Det var väldigt tufft.

Många har frågat om allt det här har avskräckt oss från att försöka på nytt, men vi känner tvärtom, att vi verkligen vet vad vi vill. Vi är gravida nu igen, och det finns hjärtslag.

Om Lisa

Lisa, Malmö, skolar om sig till socionom efter flera år som managementkonsult. Tycker att det bästa i livet är att resa och åka skidor. Helst i Norge. Fick dottern Ruth i maj 2023.

Lisa. Foto: Emma Larsson.

Upptäck fler berättelser